Du var allt jag aldrig letat efter i en man.

Jag minns det som om det vore igår. Det var en lördags kväll, klockan var lite efter två och det var dags att gå hem. Jag vände mig hastigt om och såg plötsligt en för mig okänd person närma sig, min första tanke var, kvart-i-tre-ragget, tack, men nej tack!
Din replik var kort och dina ögon var djuriska,
plötsligt ramlade de ut ur min mun och ner för mina läppar, - Då tycker jag att du ska ta mitt nummer!
Jag tror att jag förvånade dig, minst lika mycket som jag förvånade mig själv.
Vi gick hem tillsammans den kvällen.

Idag är vår historia längre än så.

Ganska snabbt hände något jag inte var beredd på, något jag alltid sagt – det händer inte mig!
Men det gjorde de! Min hjärna hade svårt att uppfatta händelsen. Jag tog ett snabbt beslut, förträngde och intalade mig själv att allt skulle ordna sig.
Det var så det skulle vara, allt var sagt, luften var ren. Allting skulle bli precis som vi hade förväntat oss.
Jag var ett glashus och du var en sten.
Det var inte förrän ett år senare det verkligen slog mig. Helt plötsligt, från ingenstans var det som att någon sparkade undan mina fötter, jag föll pladask till marken och grät som ett litet barn.
Att visa det för dig var inte lätt. Jag hade vikt ut mitt hjärta, ungefär som tjejen på Slitz omslaget.
Du sa – jag har väntat på det här, det är okej.
Det räckte. Din röst gjorde mig trygg.

Du bär min luft i ditt bröst ..